Originalet av inlägg:967971
Redigerat:2015-03-02 23:44:00

Sorry, jag skrev inlägget väldigt snabbt på mobilen, så det var väl inte min bästa text någonsin. Jag är en av personerna som älskar fotboll och allt som har med sporten att göra. Det är därför jag inte missar en sekund av AIK:s matchspel under säsongen. För mig spelar det ingen roll om det handlar om en träningsmatch på Skytteholm i januari eller om det är en match i Champions League. Spelar AIK fotboll så kommer jag att göra allt i min makt för att kunna se på.

Men, vad var det som fick publiksiffrorna i Stockholmsfotbollen att explodera runt millennieskiftet? Visst hade säkert vår succé med SM-guld 1998 och CL året därpå en väldigt stor påverkan, men ingen kan väl bortse från faktumet att den största anledningen till att folk hittade till Råsunda var på grund av det som hände på läktarna i samband med de större matcherna? Tifon, pyroteknik och läktarfester. Det var vad som symboliserade Stockholmsfotbollen på den tiden, och jag är övertygad om att det än idag är vad som lockar folk till matcherna.

Det kom 3000 personer för att se AIK-Landskrona i Svenska Cupen för drygt en vecka sedan. Det var årets första tävlingsmatch för AIK:s del, och fler vill inte titta på matchen. Varför då? På lördag spelar AIK mot en allsvensk nykomling i samma turnering. 40000 biljetter har sålts, och hypen är total. Jag har inte kunnat fokusera fullt ut på någonting de senaste dagarna, utan tankarna kommer gång på gång tillbaka till den här matchen i cupen på lördag. Varför då?

Jag anser att det vore ödesdigert att bortse från vad som i grund och botten fick folk att söka sig till arenorna. Vi har inte någon fotboll i vårt land som på egen hand kan locka storpublik. Så bra är inte Allsvenskan. Däremot har vi en läktarkultur i världsklass. Det är utan tvivel svensk ligafotbolls starkaste "varumärke", och att förbise från den och att börja kompromissa med läktarkulturen, det har vi inte råd med. Skulle det hända så är jag övertygad om att publiksiffrorna sakta men säkert kommer att sjunka och att vi en dag är nere på nivåerna vi hade under 80-talet. Dit vill jag inte komma igen.

Därför gäller det att vi står på oss. Att vi inte låter den nya arenan stoppa oss från att skapa de här festerna som en gång i tiden lade grunden för klackläktarna och publiksiffrorna vi ser idag. Så för all del, låt bengalerna brinna på lördag. Sjung strupen av er och se till att AIK vinner matchen både på läktaren och planen.

Nu kanske jag är färgad. Jag älskar derbymatcher, och det som gör dessa matcher speciella för mig är allt runtomkring. Inte nödvändigtvis fotbollen i sig. Häromveckan tittade jag på Sampdoria-Genoa i Serie A på televisionen. Det var sannerligen inte den bästa fotbollsmatchen jag har sett, och i normala fall hade jag vid det här laget glömt bort den helt och hållet. Men det har jag inte. Jag minns den som om det vore igår. På grund av hur det small på läktarna, röken efter bengalerna och inte minst den enorma ljudkulissen vi fick ta del av. Våra derbyn i Stockholm har väldigt många likheter med de som utspelar sig i Genua två gånger per säsong. Fotbollen är inte den bästa, men inramningen är av yppersta världsklass. Jag respekterar fullt ut att vissa av er har andra åsikter än jag angående det här ämnet, men försök att hålla den respekten ömsesidig. Jag ber er att åtminstone försöka förstå varför vi är så många som uppskattar bengaler på derbymatcherna, för den pajkastning mot andra AIK:are som ofta försiggår härinne efter matcher där det har förekommit pyroteknik är direkt pinsam.