Originalet av inlägg:1241983
Redigerat:2019-11-08 10:53:00

När vi utvärderar säsongen - och föralldel decenniet - så blir det lätt personfixerat: det handlar väldigt mycket om tränare och sportchefer, men väldigt lite om klubbkultur. Och när man talar om just klubbkultur så blir det lite jobbigt, eftersom varje supporter då blir en del av skeendet (om än mikroskopiskt liten).

Som jag ser det är AIK:s stora problem att vi är mer vidskepliga än de flesta klubbar av vår storlek. Det verkar bland många av våra supportrar finnas en tro att spelkvalitet och framgångar är två begrepp som är frikopplade från varandra, att det saknas korrelation mellan de två. Väldigt många härinne trodde i somras att matcher som vunnits utan att vi egentligen förtjänat det var ett slags indikator på att vi skulle försvara guldet (och t o m ta oss till CL eller EL). "Låt andra spela fotboll och showa - skrattar bäst som skrattar sist."

Fotbollen är på många sätt den mest oberäkneliga av sporter. Man kan spela drömfotboll, dominera stort men ändå åka på stryk pga individuella misstag eller domartabbar. Men det innebär inte att man inte ska försöka spela så bra, varierat och konstruktivt som någonsin är möjligt, ty i längden - kanske inte ens över en enskild säsong, men definitivt över tid - så betalar det sig. Man utvecklar unga talanger och lockar till sig andra, man får bra publikintäkter. Och på sikt minimerar man även risken för läktarincidenter (minns alla utbrott på Norra Stå under 2004, 2010 och även i år), något blir viktigare för varje år som går.

Jag är trött på att se AIK:are som förespråkar "cynisk" fotboll eller "brottarfotboll" à la Stahre. Ordet cynisk hat synonymer som rå, skamlös, fräck, hänsynslös, frän, hånfull, krass, känslokall, skamlös, kallhamrad, illusionslös, skeptisk, tvivlande, nihilistisk, nedvärderande. Inom psykologin är cynism nära förknippad med depressiva tillstånd, kriser och t o m självmord. Knappast en "kvalitet" att bygga sin fotbollsideologi på.