Originalet av inlägg:1229228
Redigerat:2019-09-11 09:24:00

Diskussionen om vår kapten är onödig, han har själv talat ut i ett långt reportage. Klistrar in det viktigaste så får ni själva bilda er uppfattning
Fullt reportage i länktipset.

Våren 1991 blev Eritrea till sist självständigt, och i samband med det föddes en stark längtan i familjen att åka tillbaka på besök.
Under ett helt år slet Goitom Habtemarian på två olika arbetsplatser – ett sjukhus och en skola – för att tjäna ihop till resan.
Sommaren 1992 bar det av. Henok Goitom var sju år gammal första gången han kom till sina föräldrars hemland.
– Det jag minns är mest hur alla var ute på gatan och spelade fotboll med ihoplindade strumpor från klockan sex på morgonen. Vi spelade i några timmar, sedan gick vi in och åt – och sedan drog vi ut och spelade igen. Och så höll vi på i tre månader.
Familjen återvände igen 1996, men sedan blev allt bara mer och mer komplicerat. Ett nytt krig mot Etiopien bröt ut, och ledarna som först fört Eritrea till självständighet blev snabbt mer och mer maktfullkomliga och diktatoriska.
Spelade för Eritrea
I takt med att åren gick blev landet alltmer slutet, isolerat och militariserat. Regimen tog full kontroll över både rättssystemet och medierna, och ända sedan 2001 har Sveriges relationer med Eritrea kretsat kring den fängslade journalisten Dawit Isaak.
Många svenskar blev därför förvånade när Henok Goitom accepterade en inbjudan från det eritreanska landslaget, hösten 2015. Innebar inte det i förlängningen en sorts legitimerande av regimen?
– Jag såg det ju inte på det sättet. Jag tänkte på hur många eritreaner som under flera år skrivit till mig och frågat: ”Kan du inte komma till Eritrea någongång? Barnen vill se dig, prata med dig”. Och när jag väl kom dit... Det var många barn som liksom följde efter mig och gav mig kärlek. Bara att de pratade med mig kanske gav dem en tanke på att det fanns en chans att satsa på fotboll, en liten, liten möjlighet att ta sig ut i den vida världen... Ifall jag hade stannat hemma hade de gått miste om något, och om jag kan få de där barnen i Eritrea att vara glada en liten, liten stund så betyder det jättemycket för mig.
Fanns det fler aspekter?
– En sak var att jag ville ha mer insyn... Jag hade inte varit i Eritrea på 19 år, och det mest effektiva sättet att få en bättre bild är att åka ner. Och grabbarna som spelade i den eritreanska ligan förklarade hur det fungerar, hur lite de tjänar, hur deras liv såg ut... De sakerna hade jag aldrig fått reda på om jag varit kvar i Sverige.
Tre år har gått sedan Henok Goitom gjorde sina landskamper för Eritrea, och sedan dess har han egentligen aldrig pratat om det. Han upplever att det finns människor som vill missförstå honom med avsikt, som redan bestämt sig för vad de tycker och vad andra borde tycka.


– Det är liksom en annan måttstock som används här. De spelare som åker till USA... Hur är det politiska läget där? Marcus Berg flyttar till Abu Dhabi... Hur är den situationen? Det går att hitta något om precis varje land, men det handlar om hur media riktar sitt fokus. Och där tycker jag att media har ett ansvar. Antingen går ni inte på någon, men... Ska ni gå på mig – gå på alla då!
▪▪▪
I ett bås på O´Learys i Kista suckar Goitom Habtemariam, där han sitter i Getafe-jacka och AIK-byxor. Han förstår såklart också varför frågorna behöver ställas – men han känner inte att han kan ge dem några svar.
Allt som har med det politiska läget i Eritrea att göra är helt enkelt för känsligt. Oavsett vad han säger kommer det att väcka ilska, vrede och hämndlystnad någonstans.
– Det är mycket svårt att prata om Eritrea på det sättet. Och jag är ledsen, men det bästa är att jag inte säger någonting alls om de här sakerna. Det är mycket bättre om jag pratar fotboll än om jag pratar politik.
Av en rad olika skäl räknar Goitom Habtemarian den 10 oktober 2015 som en av de allra mest känslosamma dagarna i sitt liv.
Det var då hans son ledde det eritreanska landslaget in på nationalarenan i Asmara – samma arena som han själv spelat på så många gånger i sin ungdom.
– Det var en mycket, mycket glad dag för mig. Det var otroligt, som att tiden hade stått stilla. Det enda som hade ändrats var att vi gick i en tunnel under jorden på min tid, vi gick från omklädningsrummet och kom upp bakom målet. Nu har de ändrat så att spelarna kommer ut på mitten. Det är enda skillnaden. Och att de lagt konstgräs.
I samband med matchen återknöt Goitom Habtemariam kontakten med släktingar han inte träffat på många år, och han besökte platser som han nästan hunnit glömma bort.
Om och när han kommer att återvända till Eritrea igen vet han inte. Han har haft problem med både astma och en tarminflammation som gjorde så att hela tjocktarmen behövde opereras bort.
Från läkarhåll har han fått rekommendationen att inte åka till Eritrea igen. Skulle det uppstå några komplikationer runt hans hälsa är det tveksamt om sjukhusen där har kompetensen och utrustningen för att behandla det.
– Jag vet faktiskt inte hur det blir, om jag någonsin kan åka till Eritrea igen. Om man blir sjuk där – vad gör man?
▪▪▪
Inte heller Henok Goitom har varit tillbaka till Eritrea sedan den där första landskampen 2015. Alternativet har rätt och slätt inte funnits.
Visserligen följde han med till Botswana för att spela returmatch – men det är också det eritreanska landslagets senaste tävlingsmatch. Sedan dess har det inte existerat.
– På morgonen efter matchen kom det vakter från hotellet och bara bankade sönder vår dörr vid sjutiden. De bankade, bankade, bankade – och jag tänkte direkt på det som hände med Ivan Turina, det var exakt samma situation. Vi var ju grannar, så då bankade det också på dörren klockan sju på morgonen. Nu gick jag upp direkt, och den här vakten bara: ”Where are your teammates?”. Jag kopplade inte, bara... Vad snackar han om? ”Where are your teammates, nobody is here”. När jag kollade ut såg jag att alla andra dörrar var öppna. Och ja... Tydligen hade de försvunnit, de var bara vi europeiska och nordamerikanska eritreaner kvar.
Tio eritreanska landslagsspelare hade beslutat sig för att hoppa av, att söka politisk asyl i Botswana. Det var inte första gången det hände – 12 spelare hoppade av i Kenya 2009, 15 spelare i Uganda 2012 och ytterligare 9 i Kenya 2013 – och sedan dess har det alltså inte funnits något eritreanskt a-landslag.
Dels saknas det spelare, dels vägrar regimen öppna för fler bortalandskamper och tillfällen till nya avhopp.
”Sånt ska inte ske i ett landslag”
– Nu försöker de göra en ny satsning, scouta hela världen efter eritreaner. Så vi får se... Jag har ju börjat komma upp i ålder, så det är precis på gränsen. Ska jag vara med, eller ska jag ge nya generationer chansen?
Ångrar du att du åkte?
– Nej, det är en erfarenhet som jag tar med mig livet ut. Det hände historier hela tiden, så jag har skrivit ner en sorts dagbok på datorn för att komma ihåg allt.
Henok Goitom skrattar och drar några anekdoter:
– Det var mycket: ”Sånt här kan inte ske i ett landslag”. Inför den första matchen hade vi FIFA-möte, med lagkaptener, tränare, domare och delegater. Och så fort det började, i mitten av mötet och när det höll på att ta slut: ”I morgon får ni inte komma för sent, ni måste komma i tid”. Jag var ju såhär: ”Vad tjatar ni om? Det är klart att vi kommer i tid”. Men vad händer dagen efter? Givetvis, vi kommer sent.

Inför bortamatchen i Botswana var det sedan en del administration som behövde effektueras:
– Vi spelade elva mot elva på träningen, och mitt i spelet kommer det en snubbe till mig och säger: ”Ey, vi ska till immigration”. Vi hade fotbollsskor och allt på, men vi joggade från arenan till passkontoret – och så var det stängt. ”Varför är det stängt?”. ”För att det regnade”. Och alla runt mig bara accepterade det som anledning, medan jag stod där utan att fatta någonting.
Till sist bar det i alla fall av mot Botswana, men resan dit var inte av det lättsamma slaget.
– Det tog oss sex flyg att komma dit, vi fick till och med byta kontinent. Det var Eritrea till Qatar till Dubai och sedan till Kenya – som ligger precis bredvid Eritrea... Sedan från Kenya över Botswana till Sydafrika, därefter in till Botswana. Där fick vi ligga och sova på bänkarna på flygplatsen till sex på morgonen, innan vi kunde byta till ett inrikesflyg.
Det var inte så att Henok Goitom utvecklades särskilt mycket som fotbollsspelare under ett dubbelmöte med Botswana. Däremot fick han hjälp att förbättra sitt mindset, att ta problem och hinder för vad de är snarare än något annat.
– Man testas i situationer som inte är perfekta. Hur hittar du lösningen? Antingen klagar du – vilket inte kommer leda någonstans – eller så hittar du lösningen. Hur snabbt klarar du det? Jag tror att det är avgörande, och jag tror att det går att dra en linje mellan mina erfarenheter i Eritrea och den lagkapten jag vill vara i AIK. Det är så mycket klagande på oss i Sverige, vi gnäller på saker hela tiden. Om någon dubbelparkerar ska vi klaga på det. ”Okej, men kan du inte bara gå förbi?”. ”Jo”. Men vafan klagar du för då...? Det är ju inte så att vi inte har utsatts för svårigheter i AIK – alla vet ju att det har hänt hur mycket som helst – men tiden mellan att klaga och att hitta en lösning går relativt snabbt här. Och det är väldigt viktigt för oss.