Originalet av inlägg:1203785
Redigerat:2019-06-12 12:05:00

Det är väl bara att konstatera att damfotbollen har kommit långt jämfört med hur det var på 80-talet, det är dock en bra bit kvar innan jag hellre stannar inne och tittar på dam-vm på tv än går ner på den lokal planen och tittar på herrlagen i någon lägre division.

När jag gick i gymnasiet hade vi ganska många tjejer i klassen som gick idrottsgymnasium i fotboll och handboll (några senare platsade senare i de högre divisionerna), men inga killar. Handbollstjejerna var helt överlägsna oss killar som inte tränade sporten medan fotbollstjejerna var jämbördiga i sin sport med de av oss killar som var lite sportiga, men som inte spelade just fotboll.

Jag gissar att det berodde på att killarna hade kickat boll på raster och fritid sedan barnsben, medan handboll hade vi bara spelat då och då på idrottstimmarna. Häruti ligger nog pudelns kärna, det är helt enkelt väldigt svårt att ta ifatt något någon annan har i ryggmärgen sedan barnsben oavsett om man tränar på det dagligen senare.

När man rör sig i Stockholm idag ser man visserligen både knattetjejer och knattekillar träna fotboll, men när det är några som samlas för att bara lira lite eller dra några straffar, då är det tyvärr nästan alltid killar. Risken är stor att det betyder att det är ganska långt tills damfotboll blir lika roligt att se som herrfotboll.