Originalet av inlägg:1172854
Redigerat:2019-01-10 20:31:00

Jo man kanske skulle fixa den där riggen i alla fall?
Om det önskas vill säga.

En annan sak, som med allt kortare tidsspann som distans emellan sig, gör en lite fundersam är de plötsliga tillfällena då det kommer över mig att jag är på väg att bli gubbe.
Är det någon som känner igen sig?
Ni över femtio behöver inte svara ni är gubbar på riktigt men vi som krupit över 40-sträcket å sakta men säkert ökande får den där känslan som är glasklar: va fan jag håller på att bli gubbe, de är därför jag just nu inte riktigt känner mig bekväm eller fattar jargongen.
De där begreppen å stilarna ungfolket drar sig med har man ett hum om vad de är och ibland inte en aning faktiskt, man känner sig framförallt hyfsat obekväm med att smälta in.
Det är inte ofta man kan må lite fint av att inte smälta in, givetvis beroende på situation, men rent allmänt vill man ju ändå kunna smälta in lite lagom även om man som jag är lite av en outsider.
Just dessa stunder är det oerhört tillfredställande att bara känslomässigt luta sig tillbaks känna utanförskapet baserat på ålder och ha ett väldigt händelserikt liv i ryggen.
En tydlig generationsfråga om man ska hålla sig inom Allmänna Idrottsklubbens universum, som jag ser det, är hockeyintresset. Många av er yngre har ingen betydande historia av AIK Hockey.
Hoppas innerligt på nya tider för min första kärlek.

En av de absolut första tillfällena, ja förutom då att jag inte har mitt liv packeterat på nätet, där denna gubbkänsla smugit sig på, som jag kan identifiera såhär i efterhand är gravitationen mot sittplats när man står å sjunger på norra.
Jag dras mot sittplats vare sig jag vill eller ej.
När jag väl sätter mig där vill jag stå.
Aldrig är lusten så stor att stå som på sitt.

Jag vet, jag blir nog bekväm med sitt så småningom, tiden har sin gång, men jag kommer aldrig sluta sjunga din sång.



Kategori:
Timing är inte allt