Originalet av inlägg:1114008
Redigerat:2017-11-17 00:40:00

Novembermörkret tuggar nu i sig det som ur knoppar blev lövkronor i sommarvind, det som ur vårens kåta drillande knullgalna små djur med vingar förvandlades till blöta, tysta, bittra trashankar,
”va fan skare här dunet va bra för när man i väta fryser mer än de sorgliga, livegna hundjävlarna som knappt vågar ut å lägga en korv på mitt träd på sin onde förtryckares begäran, den dummaste av skapelser efter hunden dåra, människosläktet asså, å min skapare evolutionen, var du tvungen att odla fram de där tvåbenta lycksökarna, aldrig nöjda alltid med jolmigt sug efter mer, de kallar sin meningslösa mening för carpe diem, asså fånga dgen, hohoho, jaga den ständigt flyende dagen du, jaga, dumma människosläkte jaga på in i trälådan bonk åså locket på såja därinne nånstans kanske du finner den fångade dagen plötsligt på rymmen bortom tid, så jaga vidare vem vet bortom dagen, i jakt på den förlorade dagen kanske du begåvats med vingar, och dun som tål väta utan att frysa arslet av sig i tidlöshetens bistra regn.
Så ges plats åt nästa historielösa lycksökare. Himmel!
Min evolution, min evolution varför har du övergivit mig?!”

Novembermörkret skördar psyken.
Svart, svart, svart på gult. Mörksvart svart på gult, svart mörker på gult. Svart på gul sida är mörkt svart svart. Mörker över svartgult på sida gul.
Svartgult som av guld bör glimma.