Originalet av inlägg:1080715
Redigerat:2017-05-21 00:04:00

Det möjligt att du inte kommer läsa det här, det gör inget, jag ser det som flaskpost ut i havet, sänt till sitt öde. Det är inget allternativ att skriva på platser där ditt folk hänger, känner bara för att lätta lite på hjärtat gällande din hemkomst till ditt "gamla" folk och eftersom ditt folk och kanske också du själv, gärna smygläser här då och då så vet man ju aldrig...

Det var många år sen sist, hemvändande fiende.
Väldigt magra år för ditt "gamla" folk som du lämnade feta och präktiga. Fetman från den tiden har sedan länge förbränts i förbannelse och välförtjänta nederlag. Den präktiga segerfetman har förvandlats till rangel, tunna veka förlorar-benrangel.
Så vänder du tillbaka till ditt utmärglade obegåvade "gamla" folk som inte har nån stil alls. Men det har väl inte undgått dig antar jag, som kommer från finhusen tillbaka till
dessa utmärglade ansikten. Det måste varit en chock att skåda. Denna undernäring! En förfärlig syn!


Nu står dom där med sina trubbiga svärd å spruckna sköldar å skramlar ikapp med sina revben. De visar tänderna och gluggarna som gapar tomma likt de arrenderade obefolkade arenasittsarna i brist på näring och vunna slag.
Vitamininjektioner var det länge sedan detta "gamla" folk fick.De har glömt smaken av hur en saftig c-vitamin-stinn apelsin smakar. I sina försök att skrika fram sitt bannér, sin kultur, sin bristande stil, flyger en och annan tand ur käften på dom, de klingar ner i plastsittsarna. Ljudet av ruttna tänder mot arrenderade plastsitsar är ett ljud av himmelsk salighet ett ljud av välsignelse:
Pick... pick, låter det. En läspande sång om det "gamla" folket ackompanjerad av gravitationens skoningslösa utryckande av ruttna tänder:
Sjung för... pick, pick, gamla...pick.

Inte mycket som frodas på ditt folks konstlade utsocknes arrende heller. En fruktansvärd sorglig illusion av vad paradiset kan erbjuda: fotosyntes,
Ett fält som lever av sol och regn.
växande liv.
Äkthet.
Jord och frodigt gräs.
Smaka på det du.
Grästuva...
Gräsfläckar på byxorna...
När ni ställer upp er trupp på vårat, er stora fiendes, fält förstår jag att ni vill på grönbete i all er misär och saknad av liv och grönska. Där trivs dina dobbar bättre, där får dom borra sig ner i myllan och hålla ett alldeles lagom grep om dina veka leder. Där får du fläckar på byxorna om du snubblar, väl där nere känner du doften av liv.
Den där speciella doften som sänder dig ett par årtionden tillbaks till de första aviga stegen
på den kritade gräsplanen i Partille.
Den hyrda borg du nu försvarar är död och kan inte sända dessa signaler in i ditt sinne.
Ingen doft av liv som rotar fram minnet om för stora benskydd och smaken av sportdryck och svett.

Dött ligger ditt fält.

Dött och livlöst.
Jorden blev till gummikulor.
Endast en illusion av det verkliga livet.

Ditt gamla folks utbölingsarrende är obrukbart.
Dom har pantat sina gräsklippare och köpt plastvingar för pengarna.
Nu tror dom att dom kan flyga.

Nu möts vi igen många år senare.
Du och ditt folk, de tror att du kan hjälpa dem, mot oss, eran ärkefiende. De litar på dig. Men din glans är borta, du har bleknat, tappat ork.
Undrar hur ditt folk med sin trubbiga svärd och spruckna sköldar skulle hantera ytterligare ett nederlag på sitt arrenderade fuskfält?
Du är välkommen tillbaka, slagen blir så mycket mer laddade med en gammal hederlig fiende som fältmarskalk.