Originalet av inlägg:1062737
Redigerat:2017-02-21 18:47:00

Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Dagen innan nyårsafton 2005. Jag var nio, men halvvägs till tio, vilket var väldigt viktigt att poängtera, och den sedvanliga spänningen inför dagen som komma skall hade sedan länge gripit tag i mig. Det var nyårsafton - dagen man fick vara vaken sent. Dagen då hela staden var vaken och uttryckta sin sömnlöshet genom större och större smällare som ekade om vartannat.
Jag hade en asiatisk vän, numera utbildad civilingenjör - som sig bör - som jag gärna ville spendera morgondagens festligheter med.
- Jimmy! Du kommer väl imorgon?
- Ja.
- Ta med dig ett par raketer till mig då. Mamma vill inte att jag ska använda såna, men jag vill göra det ändå.
- Okej. Jag har några stora och du kan få en.
Spänningen, som redan innan fyllts på likt ett badkar med vattnet på, nådde nu bristningsgränsen.
Inte nog med att jag skulle vara vaken sent och att jag tillåtit mig själv att vara sådär fräsigt olydig - olydighetsredskapen var av modell större!
I takt med att timmarna gick snurrade tankarna allt snabbare i huvudet. Den skräckblandade försjusing som antändningen skulle medföra var för mycket för min hjärna som bara ville sova för att kunna vakna. Men vem kan sova, med en ytspänning som sedan länge brustit, och vad spelade det ens för roll när morgondagens samlade energi, i samklang med den planerade eskapaden, ändå skulle få mitt lilla barnahuvud att ofrånkomligen vara vaket?
Efter några ytterligare lager av snurrande tankar och ett par icke välbehövliga timmars sömn kom så den efterlängtade morgondagen. Det enda som fattades nu var att tiden gick, att Jimmy infann sig och att klockan vandrade över klockslaget som separerade männen från pojkarna. Det klockslag som markerade var man infann sig på ålders-skalan.
Tiden gick. Familjen samlades. Mat åts. Vatten dracks. Surret gick. Solen föll. Var är Jimmy?
Efter åtskilliga samtal fördelade över dagens alla timmar fick jag tillslut möta verkligheten. Den hårda verklighet där jag befann mig på botten av antiklimax-berget, medveten om att det ofrånkomligen behövde bestigas. Det berg som visar sig när man, redan på förhand, tyckt sig kunna skymta silhuetten i horisonten ter sig alltid vara högre och mer tidskrävande än det antiklimax-berg som uppkommer plötsligt. Det senare tenderar dock att vara mer svårklättrat.
Där stod jag. Nio år,och på botten av ett fruktansvärt högt berg den dag som skulle utspelat sig på alla andra platser än just där - utan redskap. Varför får man aldrig ha med sig redskap?
Dagen efter ringde jag Jimmy och till min likgiltighet svarade han.
- Hej Marcus.
- Hej Jimmy. Var var du igår?
- Saker kom upp med familjen och vi firade hemma istället.
- Varför hörde du inte av dig? Såg väldigt mycket fram emot raketerna...
- Förlåt. De är kvar. Vi kan använda dem under veckan om du vill. De heter tydligen "Bauta-Kina". Det kommer att vara värt det, jag lovar.
"Jag lovar".
Jaså. Under de kommande dagarna visade det sig att förrädaren Jimmy gett bort min utlovade raket till en annan - och så var det med den saken.
”Jag lovar”.
Här sitter jag nu, scrollandes samt reflekterandes i min ensamhet.
Jag tycker mig urskilja en silhuett i horisonten, och det återstår väl att se vad som artar sig.
Artar sig det fruktade, motbjudande, fruktansvärda berget, eller artar sig vad jag, numera i åratal, har väntat på?
Oavsett vad kommer jag att sitta kvar här.
Varva F5 med scrollande - och vänta.